 | | |
| | |
|
Spaces home  HemmalivPhotosProfileFriendsMore |  Tools   |
Hemmaliv- Anna-Karins spännande dagar...
9/3/2008 Artig!Jag hjälpte E. upp i en klätterställning på lekplatsen idag.
"Tack så myki kära vännen att du hjälpt mig! Tack att du lyft upp mig. Tack tack, får jag..."
här pausade hon för att ta tag i min hand, skakade den och fortsatte
"...tack tack, goddag, goddag"
Hon är så tjusig! 9/2/2008 Goda gärningarDet är lätt att känna sig vänlig och bra i Vasa. Bara att sätta sig i bilen och köra ett varv runt kvarteret - och STANNA vid alla skyddsvägar/övergångsställen. Människor som är på väg över ser då först chockerade ut, och vågar inte röra på sig. Om man fortsättningsvis står stilla och vinkar uppmuntrande åt dem vågar de modigaste sig ut på vägen, varefter de ser lyckliga och tacksamma ut, mimar "tack" alt. "kiitos" och sedan antagligen berättar om händelsen på jobbet. Känner på mig att jag skrivit detdär förr, men det tål att upprepas... Själv har jag sett chaufförer som sett mycket irriterade ut för att jag går över vägen med min barnvagn. Trots att jag gått "i god tid", på upphöjd skyddsväg. Senast stannade jag mitt på vägen, såg arg ut tillbaka och pekade på "skyddsvägsskylten". Ifall han hade missat. Trafikkulturen i Vasa är fruktansvärd. Häromveckan var det en man som TUTADE åt mig när jag stannat med bilen vid en tydligt utmärkt skyddsväg för att släppa över en äldre karl. Mannen i bilen tänkte också köra om mig (!!!), men ångrade sig tydligen när han såg att det kom bilar emot. Och det var ju inte så att jag tvärbromsade heller, han kom en bra bit efter mig. Och okej, han kanske inte såg att någon var på väg över, men hallå - det är väl inte det mest oväntade att någon stannar vid ett övergångsställe?? Eller tja, förresten, jo. Det är väldigt oväntat. Huva. 8/29/2008 Efterlysning: påslakan o gardiner, 60-70-talKära ni, speciellt de släktingar som läser detta - ni VET väl att ni på inga villkor får slänga påslakan eller gardiner i retromönster?? Jag är oerhört intresserad av sådana tyger ( eller förresten, jag är egentligen oerhört intresserad av alla tyger...) Jag tar också med glädje emot dragkedjor, knappar o dyl. från gamla plagg! Utlovad bildHär kommer bilden på M´s och A´s "beije" (+ jätte-L.)
Lite sydda grejer!Japp, då var det dags igen! Syr ju så ofta jag får chansen (alltför sent på kvällarna) och några bilder har jag hunnit ta!
Först lite utklädningsgrejer som skänktes till E´s dagis. hon är själv inte så intresserad av att klä ut sig, och det är roligare att göra nåt som används så därför gav jag det dit. Det var roligt att sy dethär, så det kommer säkert flera djur, beroende på vad jag hittar för tyger i skåpen! Trevligt var också att jag bara improviserade, och ändå lyckades rätt bra - inget tråkigt sprättande!
Sen en tröja åt grann-Anton som fyllde 1 år i veckan. Ljusblått tyg m vita prickar, kantat med brunt tyg m. vita prickar. Och så hans bokstav på förstås!
En ny tunika åt E. Sydd av mosters gamla påslakan som hon var vänlig och skänkte mig! TACKAR!!! Bäst är ju att det finns mera tyg, får se vad det skall bli...
Och så en liten trekantig necessär (som gamla trip-förpackningarna! Nostalgi! ). Hade läst att dessa var urenkla att göra, men hmmm... Då skall man inte välja kombinationen " plastat bomullstyg" och "dragkejda". Dragkedjan blev så fult fastsydd första gången att jag t.o.m sprättade... Huvva! Nå i ett vanligt tyg är de nog säkert lättsydda - och snabbt går det också. Spännande nattlivMan ska ju inte skriva kiss o bajsinlägg. Men iallafall...
Inatt ville L. äta lite oftare än vanligt. När jag matat honom andra gången tänkte jag att jag skulle byta blöja, eftersom han var så orolig - det kan ju hjälpa ibland. Gjorde alltihop utan att tända nån lampa för att ha skulle hållas så sömnig som möjligt - gick bra, jag är ju erfaren.
Nå, jag bytte, matade lite till och tänkte lägga ned honom i vaggan. Då passade det att bajsa, tyckte han. Lite mer än vad blöjan var dimensionerad för, men erfaren som jag är så la jag honom på en handduk i sängen och lät honom ligga en stund. Sen skulle jag byta blöja igen, men denna gång krävdes både lampa och J´s hjälp för att det skulle fungera. Nå, vi var snabba (och erfarna) så allt gick bra, la honom tillbaka i vaggan.
När jag skulle lägga mig ned märkte jag dock en stor blöt fläck i sängen - den lilla rackarn hade hunnit kissa (?!) på den sekund han var utan blöja. Gaaaah! Men jag är ju erfaren, så med en handduk under lakanet och en handduk ovanpå somnade jag.
En stund. Tills han skulle äta igen. Och sen vaknade E. och påstod att det VISST var morgon, och dags att åka till dagis.
Jag misstänker att det bara är J. och jag som gillar att sova i vår familj. Undrar just om det beror på att vi är så erfarna? 8/21/2008 HögljuddaVåra grannar vet ju iallafall när vi är hemma, det är väl bra? Dom kan liksom inte missa det. Sånt liv som vissa familjemedlemmar hade ikväll när vi kom hem tror dom antagligen att nån av oss är svårt skadad också... E. har dessutom tagit till vana att ofta få spagettiben och ropa "aj aj aj aj AJ AJ" när man tar i henne för att flytta henne bort från lillebror osv. Känns ju bra... Men nu sover hon så nu är det ganska tyst här.
Förövrigt kan jag meddela att den granne som hör mest av oss (= borde vara urled på oss) är jättetrevlig och dessutom nyligen kom in med en underbar "barbaskön"-body åt L. Såna grannar har vi! HungernDen är här nu. Mindes nog att jag blev JÄÄÄTTEhungrig när jag hade fått E också, och har undrat lite hur det kommer sig att jag inte haft större aptit nu. Nåja, nu är den här. Jag skulle kunna äta hur mycket som helst, typ, och i princip allt är gott. Hittade några gamla kokta potatisar på köksbänken häromdagen och slukade glupskt tre av dem på raken. La bara lite smör på först. Man måste ju få i sig lite fett, eller hur? Lite besvärligt blir det mot kvällskvisten, då jag först äter ordentligt kvällsmål med E. vid 20-tiden och sen äter kvällsmål nr 2 före jag själv lägger mig. Och sen när jag ammat L. där 3-4 tiden på natten är jag tvungen att äta igen. Just den biten känns nästan lite onormal. Ska man faktist vara tvungen att äta mitt i natten?
L. är glupsk och växer, jag är glupsk men krymper. Och om jag åt mycket glass under graviditeten kan jag ju säga att mängderna inte direkt minskat nu. Lite farligt är det väl - jag hinner ju göra dethär ätandet till en vana, och det kanske inte är lika lyckat när jag slutar amma. Men det är säkert länge till dess  En alldeles ny människaFör en vecka sedan föddes en underbar liten tjej, M´s och A´s dotter. I tisdags hade vi äran att träffa henne, och den övriga familjen. Vi bjöd på mat hemma hos dem (dvs gjorde mat hos oss, och tog med till dem) och umgicks en stund. L. såg ut som en muterad jättebebis bredvid den pyttelilla nyingen. Faktum var ju att hon inte alls var pytteliten - ungefär lika lång som L. när han föddes - men tydligen hinner man växa mycket på 7 veckor... Och SÖÖÖÖÖT är hon, näpen på nåt sätt och så massor av svart hår.
Vi har faktist en bild på sötis-tjejen och sötis-muterade-L., men jag har inte kommit ihåg att fråga lov av föräldrarna, så tyvärr får ni inte se den. Kanske senare! 8/19/2008 Bildbevis!Det är MÖJLIGT att ha L. nära E. utan att han blir misshandlad. Bara om både J. och jag är nära iofs., men även det är ju ett framsteg!
Notera äve L´s turkosa frottésparkbyxor med elefanter på. Även hans far har varit iklädd dessa, och jag antar att han passade lika bra i dem
 Olika storlekGAAAH!! Köpte lite kläder åt E. häromdagen. En långärmad tunn brungrön-randig trikåtröja och två tröjor m. dragkedja, en i velour och en i collegetyg. Allt i storlek 104. När vi kom hem såg vi att den ena tröjan med dragkedja var betydligt mindre än de andra kläderna. Ni kan ju se bilden nedan. Både den svarta och den lila tröjan är alltså samma storlek.
Såg sedan på kvittot. Två plagg (de större) var märkta "pojat" och den mindre lila velourtröjan var en tjejtröja, visade det sig.
För alla vet ju att tjejer i storlek 104 är mindre än killar i storlek 104. Eller huuuuuur??
GAAAAH, ännu en gång! Skulle nästan ha lust att lämna tillbaka alltihop!! Uppgiven - en förälders klagansuck!!! Att ha två barn är i sig inget problem, det går fint. Jag orkar ju t.o.m fast jag sover för lite. "Vården" av dem går bra, och jag trivs rätt bra hemma. Men nu håller E´s svartsjuka/trots på att ta musten ur mig. Det verkar som att hon varje vaken sekund försöker skada L. Och är han utom räckhåll, dvs sover på balkongen, och hon inte kommer åt att väcka honom så sysslar hon istället med allmän skadegörelse. Vi ägnar oss åt henne hur mycket som helst, vi förklarar att hon får vara arg, vi tar med henne i skötseln av honom, vi uppmuntrar henne när hon lyckas osv... Jag tycker att vi försökt allt men hon blir snarare värre än lugnar ned sig. Jag är så less på att vaktavaktavakta och säga allt 500 gånger dagligen.
Ikväll vid kvällsfikat sa jag nog minst 30 gånger "vi äter i köket, inte i vardagsrummet" eftersom hon envisades med att vilja äta i vardagsrumssoffan. Och med tanke på att vi faktist är konsekventa och oftast rätt pedagogiska också så förstår jag inte hur hon orkar testa. ALLT. ALLA dagar! Gaaaaaaah, hur länge tar det innan hon fattar??? Vi väljer ju förstås våra strider, har blivit rätt duktiga på att undvika situationer där vi vet att det "skär sig", men vissa saker kan man ju inte gå med på. Misshandel av lillebror är en sån sak...
Idag hade vi iallafall en bra stund - E. och jag åkte på utflykt, bara hon och jag. Vi tog bussen (jättespännande!! tyckte både E. och jag) till stan, gick lite i rulltrappor, gick till Halpa-halli, åt glass, kollade leksaker varefter hon fick välja en leksak som vi köpte (första gången vi gör nåt sånt - det var riktigt svårt att få henne att ta nåt för hon bara placerade leksakerna vackert tillbaka i hyllan efter att hon kollat på dem
). Sen åt vi (mest hon) en liten chokladstång och så tog vi bussen hem. Utöver detta har vi idag blandannat lekt m. modellera, "lagat mat", varit ute och cyklat, blåst såpbubblor, lekt i lekpark, sett på nytt muminavsnitt...Och däremellan varit arga. Ikväll t.o.m så ledsen och arg att jag började gråta - efter att hon slagit både mig och L. Hon blev förstås jätteledsen och jag förklarade varför jag blivit ledsen, hon sa förlåt, vi kramades och efter det höll vänligheten i sig kanske 5 minuter före hon igen gjorde nåt elände.
Hon sover helt ok, äter ok, är ute dagligen, är frisk såvitt vi vet, jag och J. tycker om varandra och våra barn, vi är kärleksfulla mot varandra, använder inte våld (trots att det ibland känns som att man skulle ha lust, faktist!). Och vi vet ju att hon KAN fungera - de flesta av er ser väl henne som en mycket försiktig och vän liten tjej... Finns det några kloka bloggläsare som har nåt råd?? Eller nån som kan säga att det kanske kan bli bättre? Eller nån som haft liknande situation där barnen i slutändan ändå blivit rätt normala?? (tvivlar starkt på att nån av dem kommer att klara det...)
Jag håller på att ge upp, och då har situationen ändå bara varat i någon vecka... TACK OCH LOV för dagis, imorgon är det dagisdag. Kanske jag orkar vara glad och god imorgonkväll igen... Det känns nämligen som att jag nog inte är lämpad att vara förälder nu. 8/10/2008 obeskrivligtSitter i soffan med en ljuvlig unge i famnen. Han har just ätit och sedan somnat med hakan mot mitt bröst. Ännu är han så liten att när hans huvud vilar på min ena arm håller jag hans fötter i andra handen. Ni känner säkert till känslan. Det lyckliga blandat med vemod, viljan att göra allt för den lilla älsklingen och samtidigt vetskapen om att man inte har nån möjlighet att skydda från allt. Och känslan av att tiden går så fort. Försöker njuta i nuet. Jag har blivit så hudlös - all världens elände skär i mig. Jag har inget försvar. I slutet av graviditeten sa jag ofta åt folk:"Nä nu måst ni prat om nåt ytligt!!"för att jag inte klarade av att hantera annat än ytligheter. Och inte blir det bättre heller. Numera är jag också ständigt oroad - för allt. Oron och känsligheten för elände hör väl delvis ihop med att vara mamma, men jag hoppas att jag kommer ikapp mina hormoner och blir lite mera välfungerande småningom. Nu ska jag gå och lägga mig med den minsta av mina tre älsklingar! NysyttHar sytt lite grejer. Ni får ursäkta, men jag är så inspirerad av alla sybloggar och all min lediga hjärnkapacitet just nu går åt till att hitta sömnadstid/sy. Eftersom tiden inte finns i överflöd har jag suttit och sytt sentsent de senaste kvällarna (ursäkta camilla
 ), när J. suttit i vardagsrummet med L., och E. somnat. Det kommer nog säkert snart nåt vanligt inlägg också - kanske rentav idag. Får se...En gul tröja/tunika gjord av en gammal urtvättad och alldeles vind t-tröja i herrstorlek (från den omtalade loppiskassen för 2 euro) Blev jättefin som flick-tunika dock! Till denna ett par svarta byxor med blomapplikation. Sydd av ett par gamla dambyxor från samma loppiskasse. Blomman kommer från en liten bit tyg som blev över när vi gjorde tavlor till hallen. Jättefint blev det!
Och så en klänning/tunika gjord av ett gammalt loppispåslakan (inte från loppiskassen!)
8/8/2008 Sy-behovGaah! Jag vill bara sy! Kunde sitta och sy dygnet runt för tillfället.
Istället sitter jag med min vackra bebis i famnen och förklarar för mig själv att jag ju faktist är hemma för hans skull. Inte för att jag skall hinna sy eller städa mera. Och barn mår bra av kroppskontakt och att bäras. Sådeså! kändis...Så var det gjort! Pga (eller tackvare, är inte riktigt säker
 ) Ika var jag med i Vbl idag. Hon ringde och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp på en intervju, vilket jag först inte riktigt hade lust med. Men sen tänkte jag att kanske jag kan det iallafall... Har lite såndär känsla att "hmm, det kanske inte riktigt borde passera nyhetströskeln". Men å andra sidan är den tröskeln kanske inte så hög just i lokaltidningar som Vbl... Och förresten, vad spelar det för roll. Vad är jag rädd för? Att nån skall tycka att jag är fånig? Öh - jag borde skaffa mig lite mera självdistans...Nåja. Polisanmälde gjorde jag. Gick till polisen för att få reda på vad jag skulle göra med tanke på kort och dyl. och de tyckte att jag skulle anmäla det hela. Så då gjorde jag det. Och har sedan dess fått flera samtal därifrån, så även min svåger. Och om jag ser dendär gubben på stan har jag order om att ringa 112 (!!?!!) och hålla linjen öppen tills polis ankommer till platsen... Det förvånar mig att de tar det hela på sånt allvar - när vår bil blev stulen förra sommaren gjordes såvitt jag vet ingenting alls. Men kanske dom vet nåt som jag inte vet. Eller så har jag sett på förmånga kriminalserier på tv.
8/4/2008 Utpressning i korthetPå Mias begäran
(detdär jag skrev i förra inlägget var faktist mest som en minnesanteckning för mig själv, eftersom min blogg även fungerar som en sorts dagbok för mig...)En tjej ringde på söndag förmiddag (allt gick på finska, men jag skriver det på svenska...) och frågade om jag tappat nåt. Det visste jag inte, så hon frågade lite hjälpsamt "plånbok...??" Jag berättade vad som borde finnas där, korten, en massa kvitton osv, och hon konstaterade att det nog var min plånbok. Var nånstans hon hittat den vägrade hon att säga "på brändö" var allt hon kunde få ur sig. Hon kunde inte heller säga vad hon hette eller var hon bodde och hade förstås dolt tel.nr. Ville att vi skulle träffas efter 10 min. "och hittelönen?" frågade hon. Jag blev lite ställd, men sa att hon förstås skulle få hittelön, vi kom överens om 30 euro (jag hade tre bankkort och hon menade att hon skulle få 10 euro per kort om hon går med dem till banken) "nä 40 euro" sa hon plötsligt. Jag sa 30 euro ännu en gång " om allt är kvar" , och vi slutade prata.
När jag kom ut (med mina två barn hastigt påklädda och medsläpade, J. var inte hemma) möttes jag av en äldre man (runt 70?) som frågade om det var jag som tappat plånboken. Han hade mina kort. Jag blev ännu en gång helt ställd och sa att jag inte förstår nånting??!? Nä, han var springpojke, sa han. Gav mig mina tre bankkort, och jag frågade var resten fanns??? Han klappade på sin ficka och sa, "så du kommer tillbaka med pengarna..." "och nog måste du ju ge 50 euro! " HÄR borde jag ha sagt tack och adjö, och vääägrat att göra nåt om jag inte fick träffa den som verkligen hade hittat mina kort. Jag hade ju förstås tänkt prata med henne eftersom hon varit så fåordig i telefon. Men förvirrad som jag var, upprörd, och verkligt förvånad över att folk kan vara så ofina började jag istället gråta och gick iväg till bankautomaten. Kände mig förstås också i underläge eftersom han hade min plånbok. (och allt dethär samtidigt som L. grät i vagnen och E. helatiden försökte springa iväg) Ringde J. som skulle skicka svåger M.
Efter ett tag märkte jag att karln följde efter mig, och när jag inte gick över gatan där han tyckte att jag skulle gå började han ropa" nåmen här måst du gå över! du ska ju till bankautomaten!" Jag tog ut pengar, lyckades ju tyvärr inte ta ut 30, utan måste ta 40 och fick min plånbok (borde ju förstås ha väntat tills M. kom, borde inte ha gett pengar överhuvudtaget osv... men det kändes vid dethär laget så otäckt alltihop) I plånboken fanns alla mina kort, men inga pengar, inga kvitton och heller inte tillgodokvitto eller frimärken. Jag blev upprörd och försökte igen fråga VEM som hittat plånboken och VAR, jag måste ju få reda på det! Nä, karln var ju bara springpojke, kände ej hon som hittat plånboken (jovisst, säkert...),bara hennes mamma, vägrade att ge nåt namn. Svåger M. kom och försökte få reda på nåt av honom, men nej...
Jag VET att det enda stället jag kan ha tappat min plånbok på var i trapphuset eller utanför trappan, så jag räknar med att det var någon granne som hittat den, länsat den och sedan dessutom vill ha hittelön för resten. Och därför förstås inte kan ge sig tillkänna eftersom hon "råkade" göra sig skyldig till stöld samtidigt.
Jag kände mig så kränkt! Otäckt var det, och lurad känner jag mig trots att jag fått tillbaka korten. Men hon har ju alla mina uppgifter, och kan förstås ännu utnyttja dem om hon vill. Och särskilt pålitlig verkade ju denna "någon" inte vara. Huvva!!! Och att dendär karln faktist kunde tänka sig att göra nåt sånthär, pressa en gråtande småbarnsmamma på pengar har jag också lite svårt att förstå. Insåg han inte att han höll på att göra bort sig?
Nåja, i korthet...
Blä! 8/3/2008 UtpressningIntressant dag. Råkade ut för en otrevlig situation imorse, då jag pga. min tappade plånbok blev utsatt för något som närmast liknade utpressning. Iallafall mycket oschysst beteende. Eftersom jag blir på så dåligt humör när jag tänker på det så orkar jag dock inte dra hela historien.
Istället kan jag gratulera mig och min man på vår 6-åriga bröllopsdag. Grattis till oss!
Och så till mitt egentliga ärende. L-syrran, här kommer mitt nya försök till sommarhatt åt mini-A, ni får den så snart vi träffas! (den blev fin!)
|
| ||||||||||||
Profile
Blog
Photos
Lists
Friends
